I november 2013 pluggade jag inköp, skulle precis till att avsluta min första praktikperiod, var djupt nere i en begynnande depression som inte skulle släppa förrens våren, jag kraschade med Ninor över ett hinder och hade änglavakt, jag slutade sova och levde på skräp. Kunde sitta dagar i min ensamhet och ville inte träffa någon.
November 2014 ser annorlunda ut. Visst känner jag den begynnande vintertröttheten som alltid dyker upp den här tiden, jag skulle kunna sova bort hela dagar för tillfället och är mycket känsligare än jag brukar. MEN jag lever annorlunda. Jag jobbar inom vården igen, trivs nästan jämt. Jag bor på pappret i lägenheten i Gullänget, men har inte sovit många nätter där under hösten. Istället sitter jag i ett hus på landet med pojkvän och bonusbarn. Mina sömnproblem är nästan helt borta, jag kan fortfarande ha svårt att sova, men inte i den utsträckning som ifjol. Ninor kämpar sig tillbaka från senskadan han drog på sig i somras och vi har börjat trava sedan någon månad tillbaka. Tills vidare rider jag Kiamba varje fredag, vilket jag försöker njuta av men känslorna är blandade...saknar Ninor och den riktiga motivationen till ridningen.
Livet förändras mycket på ett år. Trodde ALDRIG jag skulle leva det liv jag gör idag. Hade gett upp hoppet om att träffa någon att leva med. Det är det största, mest livsomvälvande och vackra som hänt mig. Jag är inte den jag var, mina prioriteringar är annorlunda. Det är både skrämmande och underbart.
